Snart slut på betänketiden

Solen skiner idag, men det gör den tyvärr inte inom mig. Hade mardrömmar inatt och antar att det är därför. Det hela har att göra med att det om ett par veckor är dax att söka till högskolan. Jag har funderat och funderat, ett helt år har jag tänkt på det varje dag, flera gånger om dagen. Nu börjar det nästan kännas panikartat, vad fan ska jag söka? Mitt hjärta vill bara en sak, men förnuftet säger att det är långt ifrån en bra ide, det finns inga jobb. Jag har funderat på flera alternativ. Idag vaknade jag med tanken att om jag ska göra något galet är det nu jag ska göra det, jag blir 24 om en vecka, tiden rinner iväg. Frågan är vad det västa som kan hända är, om jag utbildar mig till något jag verkligen vill och trivs med livet ett par år, gör det då något om jag hamnar på ett jobb i en affär eller fabrik ett tag sen?

Ångrar så förbannat mycket som jag inte gjort, ska jag låta det här också bli något jag ångrar att jag aldrig gjorde. Det är ju faktiskt förbannat mycket bättre att ångra sånt man faktiskt har gjort. Än så länge vet jag inte om jag ångrar något jag gjort, vissa val i livet har visat sig vara jobbiga men vet inte om jag skulle valt annorlunda idag för jag har lärt mig så oerhört mycket.

Om man tänker på det har jag hunnit med en hel del de senaste tio åren, jag har sett stora delar av Europa, jag har bott en sommar hos en familj i England, jag har spelat teater, jag har jobbat på fabrik och på hotel, jag har pluggat pedagogik och arkeologi. Under tiden har det naturligtvis hänt massor, jag har träffat massor med intressanta och trevliga människor, människor i min närhet har dött och nya människor fötts. Allt tillsammans har lärt mig så otroligt mycket. Jag har alltid tänkt att när/om jag blir gammal vill jag kunna se tillbaka på livet och vara nöjd, jag vill känna att jag levt som jag ville, inte som det passar någon annan. Så ska jag ta hänsyn till alla runt om mig eller bara mig själv? Svaret är väl egentligen ganska lätt kan man tycka men tänker man på det lite djupare är det så oändligt svårt...